hurtigapia

spricker när man har småbarn. Man får aldrig sova, man går ständigt med en trötthet i kroppen som gör att man lättare blir irriterad och småsur. När man är så där trött och irriterad ja då vill man inte ha sex. Har man inte sex så blir förhållnadet dåligt pga av att all närhet till varandra försvinner och då blir det även lättare spänningar i förhållandet. När man är hemma med barn har man mindre med pengar. Pengar och en dålig ekonomi vet man är en stor orsak till att par grälar. Så varför skaffar man då barn om det är så mycket negativt?

JO:::::::::::: Därför man älskar varandra och få ett kärleksbarn som binder en samma ännu mer. Konstigt va?! *s*

när man träffas. Käkade lunch idag på gröna Grodan med några jobbarkompisar och jag åt en jättegod sallad. Vi pratade om allt möjligt, och självklart kom detta med vikt även upp. Vet ej vem det var som tog upp det och det är ju egentligen skitsamma, men varför är det som så att nästan ingen oavsett om man är smal eller mullig/tjock är nöjd med hur man ser ut? Jag har ju hållt på och tjatat om hur dåligt jag mår pga min vikt hur länge som helst, och jag skulle verkligen behöva ta tag idetta men har liksom inte orkat, men kommer jag att vara nöjd om jag går ner 7 kg? Kommer jag att tycka att jag är snygg då? Eller sitter det i huvudet? Ska man kanske vara nöjd med hur man än ser ut? Det är fanimej inte lätt...Hade jag råd tror jag att jag faktiskt skulle kunna göra en fettsugning av mina ben och rumpa för de har alltid varit ett område som jag aldrig varit smal i fast jag i övrigt varit smal. Det är något som jag mått mycket dåligt av under många år. Hatar tillexempel att vara i bikini på sommaren eller ha kjol för då måste jag visa mina feta ben. Och inte blev det bättre av att min älskade man har smalare ben än vad jag har... *L* Men skulle jag vara nöjd efter en operation? eller vill man fortsätta och fixa övriga kroppen då? Och frågan är om jag skulle bli lyckligare?... Svåra frågor, inget svar!

när det är samlingar/konferenser... Känner att jag liksom inte hör hemma någonstans och det suger. Att veta var man ska sitta och med vem eller vilka. När det är fika eller lunch spanar man och funderar var man ska vara. Det är konstigt hur det kan bli. Så här har jag aldrig känt eller varit förut och det är verkligen en jobbig känsla. När Jonas hämtade mig idag hade jag en liten klump i magen och jag kände mig ledsen. Först förstod jag liksom inte vad det kunde vara för jag känner mig inte ledsen över något speciellt, men sen slog det mig var det var och då nästan skämdes jag. Kände mig löjlig, jag är ju fan vuxen och ändå så känner jag så här?

//P

min älskling och jag år! På samma dag! Det är lite fränt tycker jag! Men jag är 2 år yngre, fast många tror att Jonas är den yngre av oss har jag förstått! Inte mycket att göra åt det.... Det betyder att jag har en fräsch man och min älskling har en sliten kvinna! *asG* Det där med ålder har jag alltid tyckt varit jobbigt eftersom jag nästan alltid sett äldre ut än jag är. Så nu när jag närmar mig 40 ( jag blir 37) så känns det mer som jag kanske blir det jag ser ut som. Men det är inte så mycket att göra åt hur man ser ut, det är ju liksom bara att gilla läget. Min man tycker iallafall jag är snygg och det är huvudsaken!

Så jag säger GRATTIS till dig min underbara man redan nu eftersom jag är så dålig på att skriva i min blogg nu för tiden. Jag älskar dig!

PÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖSSSSSSSSSSSSS!!

ja så j-kla illa har det blivit. Känner mig verkligen som en korv! Satte på mig mina jeans idag och jag fick verkligen kämpa för att komma i dem och just i det ögonblicket kände jag mig som en korv! Det liksom bara bullade ut på sidorna och jag fick bilden av en tjock, fet lunchkorv framför mig. INte fan vill man se ut så?!

Nu förstår jag de som varit eller är överviktiga. Man tycker att det är konstigt när man ser en fet person och undrar då VARFÖR gör människan inte något åt problemet? Men nu förstår jag. Man kommer till en punkt då man liksom inte orkar bry sig fastän man är ledsen över hur man ser ut. Man saknar motivation och ju fler kilon som smyger sig på en desto jobbigare blir det. Man tänker; en till godis, eller en till kaka vad spelar det för roll?? Men dets pelar sjävklart roll.... Och jag är tyvärr en sådan person som äter när jag inte mår så bra och eftersom jag under en lång period haft det kämpigt är det nog tyvärr en orsak eller förklarimg till min viktökning.

Imorse grät jag igen.. Själv, inne i min stora garderob. _ Vad gör du där inne? frågade Jonas. -Vill vara lite ensam en stund sa jag tillbaka. Orkar inte tala om hur jag mår hela tiden. Jag vill inte att Jonas ska se mig ledsen. -Du är fin som du är Pia, jag äslkar dig oavsett du är smal eller tjock eller mittemallan säger han till mig. Men just nu spelar det ingen roll. Förstår inte hur han kan älska mig när jag själv inte gör det.

Undrar hur stor jag kommer bli innan jag tar tag i detta? Hur mycket till måste jag gå upp innan min sjuka hjärna fattar att jag måste göra något åt problemet??

Usch!

Vill så gärna börja blogga igen, dvs mer regelbundet som jag gjorde förut men det känns som jag aldrig får tid till det. Tiden liksom bara rinner iväg och så går ännu en dag och så en till...När jag var hemma med Alfred passade jag på när han låg och sov, det var liksom perfekt, men nu då, när ska jag hinna skriva?? På kvällarna, den lilla tid man har över till sig själv, ja då ska man hinna med att måla, vara med man och barn, titta lite på tv, man borde aktivera sig.. och så när man vill ner till datorn och kolla, då är den oftast upptagen av mina barn som kollar på bilddagboken, msn, bloggar, spelar...

Hallå!!! Jag då??? Som vanligt prioteras man sist...Det är liksom längs ner på skalan man befinner sig. LOW PRIORITY... typ..

Men jag ska komma på en plan. Vänta ni bara, jag ska komma på något sätt att få tiden att räcka till att börja blogga igen! WAIT and SEE... *s*

Puss på er!

det har varit för mycket facebook på sista tiden men jag saknar att skriva av mig... så det får bli ändring på det nu. Frågan är bara hur jag ska hinna! Känns som tiden bara rinner iväg. Har så mycket runt om mig hela tiden.

Så jag hoppas ett längre inlägg kommer.. snart!

Kram P