hurtigapia

Är något som jag har funderat på mycket de senaste veckorna och då tänker jag inte generellt på döden, utan om jag själv skulle dö, vad skulle då hända med mina 3 barn? Det låter säkert sjukt att jag tänker på det och jag vet inte varför jag tänker på döden men det är något som jag legat och grubblat på ett bra tag nu iallafall.

Det mina tankar mest handlar om är just vad som skulle hända Amanda, Alex och Alfred om jag dog. Mina 3 barn har ju inte samma pappa, utan Amanda och Alexanders pappa bor ju nere i Skåne och det är väl troligtvis där de skulle hamna om jag dog och Alfreds pappa är ju Jonas och han bor ju här i Örebro. Det är detta som är problemet! OM jag skulle dö så skulle mina barn splittras och troligtvis nästan aldrig ses något mer eftersom det skulle vara 60 mil mellan dem. Och det sjuka är att jag blir så otroligt ledsen när jag tänker dessa tankar och jag har ju inte någons om helst tanke på att jag ska dö om ni nu tror det, men jag har en konstig rädsla av att mina barn inte kommer att få växa upp tillsammans och jag inte kommer att kunna finnas där för dem och skydda dem.

Tror liksom inte att Jonas och Kenneth skulle börja träffas så att barnen fick ses, ELLER så kanske det är det som skulle krävas för att de skulle bli vänner... Ja, nu förstår ni vilka sjuka och konstiga saker som jag går och tänker på... Kanske beror dessa knaäppa tankar på att Alex och jag pratat om han någon gång i framtiden skulle vilja flytta ner till sin pappa och bara komma upp till mig och "hälsa på" en gång i månaden. Vad skulle det bli för relationmellan oss då? Jag tror at en liten del av mig skulle dö inombords om barnen inte bodde hos mig, men självklart skulle jag acceptera deras beslut och göra det bästa av situationen, men jag skulle tycka att en del av mig slets bort om någon av mina barn flyttade så långt bort från mig. Jag vill ha dem nära mig så länge som det går! När de blir STORA då får de gärna flytta! *s*

Kanske skulle jag gå till en psykolog och berätta om mina tankar! Ha ha! Undra vad han/hon skulle säga till mig?....Att gå till en psykolog är ju inget illa i sig utan det är nog något som många människor skulle behöva någon gång i sitt liv för att få hjälp. Jag själv gick till en beteendevetare på PREVIA några ggr efter att jag och min exman skildes och det är bland det bästa jag gjort i mitt liv. Hon hjälpte mig verkligen att förstå och acceptera det som hänt och fick mig att förstå varför saker och ting blev och varit som det varit i mitt liv. Så det kanske är dags igen att få lite psykhjälp! *L* Nej nu orkar jag inte tänka mer på detta. Det är dags att ta tag i det som händer i em = fika och kalas för mig och Jonas.

Hej svejs!